Tisdagen den 9de september vaknade jag som vanligt tidigt (kanske 6.30 tiden) och behövde kliva upp och kissa, inget konstigt med det. Vaknade igen vid ca 8.30 och var igen vrålkissnödig, tyckte det var konstig men klev ändå upp för att kissa. Blev väldigt förvånad när det liksom sipprade ur mig när jag ställde mig upp, en helt klar luktfri vätska som fortsatte komma även efter både ett och två toalettbesök för att försöka få stopp på det. Efter ca 30 minuter med fortsatt sipprande ringde jag och rådgjorde med förlossningen, dom förmodade att det var fostervatten och bad oss komma in på en kontroll. Vi åkte vid 10e tiden hemifrån och jag hade hittills inte haft en enda värk.

Inne på förlossningen konstaterade man att det var fostervatten och att jag hade värkar, dock för svaga och för glesa( jag kände knappt av dom själv) så vi fick åka hem igen i väntan på att det skulle komma igång riktigt. Vid 12.30 tiden var vi på väg hem över och jag började känna av svaga värkar med rätt jämna mellanrum, ca 10e minuter.
Vi la oss i soffan och kollade på tv, Marcus for och köpte dricka, drickyoghurt och godis som vi skulle ha när vi väl fick åka in, och sen lagade han middag. Runt 5tiden började jag tycka att värkarna gjorde ont och bli jobbiga, jag tog en dusch och det hjälpte, Alvedon hjälpte inte! Vid 18tiden började det känns olidligt och vi ringde till förlossningen, vi fick komma in för att jag skulle få smärtlindring och en sovdos även fast jag hade för glesa värkar, ca 4 minuter mellan varje, dom lovade också att vi skulle få va kvar på vårdhotellet i väntan på att det skulle dra igång.


Vid 21.30 tiden blir vi inlagd på vårdhotellet efter undersökning där dom konstaterande att jag hade för glest mellan värkarna. Ingen undersökning för att se om jag börjat öppna mig gjordes då jag hade haft för långvarig vattenavgång och att infektionsrisken då ökade om dom skulle "va där och peta".

 Jag fick insomningstabletter och värktabletter som skulle hjälpa mig att sova, jag tyckte dock att värkarna gjorde precis lika jäkla ont ändå, förutom att jag var hög som ett hus och dåsade till mellan dom.
Någon gång vid 01 tiden på natten( härifrån vet jag inte tiderna sådär exakt, var rätt lost av medicinerna) fick Marcus ringa förlossningen igen för då orkade jag inte mer. Vi fick komma till ett förlossningsrum och jag fick börja andas lustgas. Äntligen något som hjälpte, och här blev jag om möjligt ännu mer hög och minns typ ingenting.

 Kring 03tiden(tror jag) fick Marcus ringa på klockan, jag orkade inte med värkarna längre så jag beställde ryggmärgsbedövning. ÄNTLIGEN gick smärtan över och jag kunde sova och vila. Skulle jag föda mer barn så skulle jag inte tveka en enda sekund på att ta den, ryggmärgsbedövningen var fantastisk och det kändes inte ens när dom satt den.

Mina värkar stannade tyvärr av så nångång där på morgonen kanske runt 6tiden satt dom värkstimulerande dropp, jag fick även nånting mer i dropp för att minska infektionsrisken. Succesivt blir värkarna starkare och starkare och jag börjar med lustgasen igen! Runt 11tiden börjar värkarna ändra karaktär och det trycker på som f*n neråt och bak mot ryggen och rumpan. Här blev det riktigt jobbigt och jag släppte typ inte lustgasen nå många sekunder mellan värkarna. Vid 12tiden berättar dom att jag tillslut ska får försöka börja krysta. Jag upplever inte att krystvärkarna gjorde ont. Det var mest ett tryck neråt och en stramande känsla när hon pressades ner längre och längre. Efter ca 5 krystvärkar kl 12.33 var hon äntligen ute, efter 24timmar med värkar. Hon mådde jättebra och jag, förutom att jag var heeelt slut, klarade kroppen jättebra.

 Marcus var så fantastisk under hela förlossningen och jag kommer aldrig nog kunna beskriva hur jäkla bra han gjorde det, hur mycket han stöttade mig och vilken enorm hjälp han var. Jag önskar att alla som föder barn har någon med sig som är så duktig som Marcus var. Han sov inte nånting på ungefär 33timmar, utan var vaken hela tiden och hjälpte och stöttade mig så mycket han bara kunde, helt jävla ovärderligt.

Min och Marcus upplevelse av själva förlossningen är bra, och personalen som hjälpte oss var jätteduktiga och snälla. Det är mycket gnäll på Sundsvalls sjukhus över lag, men inne på förlossningen var dom som vi hade å göra med hur bra som helst och hjälpte oss verkligen.

Så sammanfattningsvis kom våran prinsessa till världen den 10 September kl 12.33 och förlossningen gick bra men var långdragen. När vi alla hade fått vila upp oss ordentligt och ätit mådde vi jättebra och sen vi kom hem har allting faktiskt gått väldigt bra. Hon har hunnit bli 5 veckor (idag) och jag har läkt ihop hur bra som helst i kroppen och skulle kalla mig för helt återställd (om man bortser från vikten som fortfarande inte är back to normal även om jag är en bit påväg).

Och min upplevelse av smärtan att föda barn är att det gjorde jävligt ont och var jäkligt jobbigt, men det gjorde betydligt mindre ont än vad jag väntat mig och kroppen klarade sig 100gånger bättre än jag trodde. Och belöningen för jobbet är ju oslagbar när man får åka hem med en ny liten människa som gör ens familj helt komplett.
Winter Lindholm, våra underbara lilla skatt!!!! 

Nu ropar min lilla prinsessa på mig så jag ska avsluta dethär. Jag återkommer med inlägget om amning senare i veckan, så håll utkik efter de ni som är intresserade. 

Och idag började min underbara fantastiska sambo att jobba igen efter fem veckor hemma med oss, så himla himla ledsamt och tråkigt! 

Första månaden med våran skatt har gått så bra, över förväntan på många vis! Vi har fått en relativt snäll tjej som sover okej på nätterna och för det mesta är nöjd på dagarna. Medans Marcus varit ledig har vi hjälpts åt med allt och ingen av oss har behövt varit särskilt trött.

Våra hundar har varit helt fantastiskt snälla och duktiga och jag är så jäkla stolt över dom. Winter kommer ha två beskyddare å bästisar i våra hundar när hon växer upp, älskade djur!

Idag är min, Winter och Oves första dag själva utan världens bästa som är på jobbet tillsammans med Lillis 

Vi ska nog klara oss bra men vi längtar tills dom är hemma igen vid 15tiden. Så jäkla mysiga kärleksfulla och härliga veckor vi haft tillsammans, nu längtar vi till jul då Marcus har tre veckors ledigt igen! 

Jag vill inte sockra och rosa molna livet å överdriva, men den här första månaden har faktiskt till 95% varit fantastisk.

Jag ska publicera min förlossningsberättelse nån dag under veckan och även uppdatera om hur det faktiskt gpr med amningen och vad jag tycker om den nudå och hur vi har valt att göra! 

Nu medans min skrutt fortfarande sover ska jag ta å göra mig iordning för dagen, en promenad med vagn och Ovis står först på schemat å sen en sväng på coop innan Marcus å Lillis återvänder hem. 

Trevlig måndag på er!!!