Längtan

Det är så mycket som händer heeeela tiden! Tyvärr tråkiga saker också, orättvisa hemska saker. Man står plötsligt där, maktlös i bakgrunden och kan inte göra annat än att fortsätta finnas och finnas för dom som har det svårt.
Jag hörde ett så fint uttryck, som min vän hade sagt till sin systerson:
"om man inte vet vad man ska säga till dom som är ledsen kan man ge dom en kram, för en kram blir man alltid glad av".
Så himla fint och sant sagt, å det ska jag verkligen ta med mig i mitt liv.

Det är mycket som far runt i mitt huvud just nu, å jag längtar så efter så mycket.
Jag vill bara komma framåt nu, göra livet till det jag vill. Vi har kommit än så bra bit på vägen, men ju längre fram jag når ju mer inser jag att jag inte vi slösa mer tid nu.
Jag längtar tills jag pluggat klart, tills köket å hallen blir färdigt så vi kan njuta lite av vårat hus, jag längtar tills det blir december å jul. Den finaste å bästa tiden som finns, som vi spenderar med familjen, tillsammans å umgås å myser!!! Jag längtar till vår fjällresa över nyår, med både familj å vänner. Jag längtar tills vår lille valp har växt på sig så man kan börja njuta av honom å inte bara passa honom! Samtidigt längtar jag till saker längre bort, när vi ska gifta oss, vår usaresa, när vi kan göra sånt vi bara drömmer om med vårat hus osv.






Livet tar en inte dit man vill, vilket jag har upptäckt lite sent men samtidigt i rättan tid. Jag måste ta med mitt liv dit jag vill, å det är bara mig själv det hänger på.

Längtan är ändå det som håller än i rörelse, å framåt ska jag fortsätta så länge jag kan!

När jag blir stor ska jag

Tänk vad många gånger man har sagt det samt ändrat svar på den meningen och den frågan!?

Jag vet att dom första typ 10e åren jag svarade på det så ville jag bli ridlärare. Men sen har svaret ändrats från allt till frisör, make up artist, nagelteknolog, inredningstylist, jobba i klädbutik, kock, jobba på hotell osv osv. Nu är jag väl stor, med tanke på att när jag var liten tyckte jag 18 åringar va stor och jag själv hunnit bli 25 så har jag väl kommit upp i nån form av "stor" ålder iaf.
Och jag jobbar inte med nåt av ovanstående, inte heller pluggar jag till nåt av ovanstående (även om flera stycken är intresseranta än idag).
Vad vill jag bli nudå, när jag som redan är stor?
Jag skulle vilja jobba med att hjälpa.
Hjälpa folk att förstå vad dom äter, hjälpa folk att förstå att valet av deras inköp gör stor skillnad, hjälpa djur som far illa, hjälpa folk att förstå att genom olika val man gör kan man hjälpa djuren såå mycket.
Jag gråter när jag tänker på delfiner som utsätts för masslakt varje år, för elefanter och noshörningar som dödas enbart för att dom vill åt deras elfenben. Tjuvjakten i afrika ökar varje år. Det dödas mer djur och antalet vilda djur minskar år efter år.
Sen har vi ju alla matdjur. Kor, grisar, och höns till exempel. Instängda, endel uppfödda hängandes i en sele för att dom är avlad så att dom inte kan gå pga deras muskler. Höns med avklippta näbbar, grisar som äter på varandra osv osv.
Det finns inget stopp och ju mer jag får veta ju mer kryper det i kroppen på mig.
Jag vill jobba för att informera och hjälpa till med sånt här. Problemet är bara att jag vet inte hur.
Så jäkla små saker hjälper, om folk bara visste skulle det bli sååå stor skillnad.

Så just nu gör jag det jag kan, köper ekologiskt, svenskt och bojkottar delfinshower och annat som jag vet gör att djur far illa! När jag vet hur jag kan göra mer så ska jag!!!
Det är vad jag vill när jag blir stor!

Komma framåt

Sen jag och min sambo blev tillsammans har jag steg för steg försökt tagit tag i mitt liv, utvecklas och komma vidare. Mycket beroende på att han stöttar mig och peppar mig jämt och verkligen får mig att känna mig trygg.

Steg 1 va att våga börja göra saker igen och inte gömma mig bakom min ångest. Det steget får jag bedömma som klart.
Steg 2 va att bli så ångestfri som möjligt, vilket jag också får bedöma som klarat. Dock är ju det något jag får jobba med jämt för att kunna hantera, men det går bra och jag mår förhållandevis bra.
Steg 3 blev att sluta snusa och börja träna för att må bättre men också för att få bort så mycket som möjligt av mina dubbelslag på hjärtat. Det är också klarat. Den 1a januari har jag varit snusfri i två år och träningen håller jag igång mer eller mindre regelbundet.
Steg 4a blev ju körkortet. Det tog nästan ett år men nu jääävlar har jag det.
Steg 5 blev att börja plugga så jag har en chans å komma vidare i livet med jobb osv. Jag pluggar för fullt så det steget är i pågående iaf.
Steg 6 blev att ta tag i våra matrutiner som var allt annat än bra. Idag äter vi jävligt mycket bättre och renare mat och betydligt mindre äcklig jävla snabbmat. Så även om jag inte är 100 procent nöjd så är vi iaf en bra bit på väg. Steg 7 blev huset. Som vi köpte och flyttade till i våras. Nu är det renoveringar och nya drömmar i huset som är igång så steget är taget men vi ska ta många fler innan det är klart.

Mycket mera steg kommer tas för å komma vidare i livet och inte bara gömma sig i en bekväm vardag. Jag är så glad och tacksam att min sambo fick igång mig och fick mig att vilja komma framåt. Nu har jag ju nåt att kämpa för, ett helt liv att bygga. På 2 ½ år har jag(och) vi hunnit med ganska mycket. Jag hoppas att det bara är början och att vi fortsätter att ta oss framåt. Är det något min sambo har lärt mig så är det att allt går bara man vill!!!
RSS 2.0