Sen jag och min sambo blev tillsammans har jag steg för steg försökt tagit tag i mitt liv, utvecklas och komma vidare. Mycket beroende på att han stöttar mig och peppar mig jämt och verkligen får mig att känna mig trygg.

Steg 1 va att våga börja göra saker igen och inte gömma mig bakom min ångest. Det steget får jag bedömma som klart.
Steg 2 va att bli så ångestfri som möjligt, vilket jag också får bedöma som klarat. Dock är ju det något jag får jobba med jämt för att kunna hantera, men det går bra och jag mår förhållandevis bra.
Steg 3 blev att sluta snusa och börja träna för att må bättre men också för att få bort så mycket som möjligt av mina dubbelslag på hjärtat. Det är också klarat. Den 1a januari har jag varit snusfri i två år och träningen håller jag igång mer eller mindre regelbundet.
Steg 4a blev ju körkortet. Det tog nästan ett år men nu jääävlar har jag det.
Steg 5 blev att börja plugga så jag har en chans å komma vidare i livet med jobb osv. Jag pluggar för fullt så det steget är i pågående iaf.
Steg 6 blev att ta tag i våra matrutiner som var allt annat än bra. Idag äter vi jävligt mycket bättre och renare mat och betydligt mindre äcklig jävla snabbmat. Så även om jag inte är 100 procent nöjd så är vi iaf en bra bit på väg. Steg 7 blev huset. Som vi köpte och flyttade till i våras. Nu är det renoveringar och nya drömmar i huset som är igång så steget är taget men vi ska ta många fler innan det är klart.

Mycket mera steg kommer tas för å komma vidare i livet och inte bara gömma sig i en bekväm vardag. Jag är så glad och tacksam att min sambo fick igång mig och fick mig att vilja komma framåt. Nu har jag ju nåt att kämpa för, ett helt liv att bygga. På 2 ½ år har jag(och) vi hunnit med ganska mycket. Jag hoppas att det bara är början och att vi fortsätter att ta oss framåt. Är det något min sambo har lärt mig så är det att allt går bara man vill!!!