Säger som jag alltid sagt.
Ett lag, ett hjärta, en kärlek. Timrå IK.
Nu drog (äntligen) kvalserien igång. Finaly, domhär månaderna har varit plågsamma, det kommer dom följande veckorna vara med, men på ett annat vis. Nu får vi äntligen ett avslut på denna ångest, detta nederlagsfyllda år. Jag älskar denna jävla förening å dett jävla hockeylag och kommer aldrig svika dom. Men denna säsong har varit bedörvlig, förjävlig å hemsk. Nu får vi börja om från början. Till att börja med så ska vi ta kvalserien. När den är färdig och avgjord får vi se var vi står då, och hur vi ska jobba vidare därifrån.

Vi starde iaf upp kvalserien genom att vara matchvärdar igår, jag fick dela ut pris till Timrås bästa spelare, Simon Önerud blev det ju. Snodde åt mig en svettig kram, trevligt värre. Surrade med härligaste Johan "Bagarn" Andersson och hade en allmänt jävla trevlig kväll. Så jag känner att kvalserien fick en helt okej start även om det bara blev 2 poäng. Nu äre dags att slå tillbaka Timrå!


Jag ska bjuda på en bild senare, bara jag kan sno den från sambons telefon. Han söp på ganska bra igår han, och är därav duktigt däckad i sängen, förmodligen nån timme till. Men sen så får jag nog bjuda på en finfin bild.



Jag hade den bästa kvällen på jävligt länge igår, en underbar härlig och rolig kväll. Hur kan jag då låta nån förstöra den? Hur och varför gör jag det? Nånstans får det finnas en gräns, jag borde dra den snart, eller redan ha gjort det. Kan börja på å räcka oxå. Vissa saker försvinner aldrig, men jag har tagit mitt beslut å nu får jag se till å leva med det så bra det går.

"Never mind I find Someone like you, I wish nothing but the best for you"