panikångest
Publicerat 2013-04-09 07:59:00 i
Jag har haft panikångest sen jag var 20år och jag pratar själv väldigt sällan om det.Det går inte för någon som inte har haft panikångest eller levt nära någon med panikångest att förstå vad det innebär. Jag kan inte heller säga att jag förstår någon annans panikångest, för den är olika för alla.Jag förstår känslan dock, maktlösheten och uppgivenheten. Skulle jag kunna hjälpa en enda människa med panikångest att må bättre skulle min lycka vara gjord. För det är helvetet på jorden när man har det som värst, det äter en inifrån och man har ingenstans att ta vägen.Jag har lärt mig att hantera min ångest så pass mycket att jag idag kan säga att det är helt okej. Jag mår inte bra, för det finns alltid med i bakgrunden och jag känner av det jämt. Men det tar väldigt sällan över och "nära döden" upplevelserna kommer nästan aldrig längre.Jag har alltid försökt att göra allt trots dethär, även när det var som värst och jag verkligen mådde skit 24 timmar om dygnet. Jag berättade för mina vänner att "jag fått problem med panikångest" inge drama inget djupgående utan bara för att dom skulle va medveten om det ifall jag inte kunde kontrollera det och fick en attack när dom var med. Som tur är har jag aldrig fått det, jag har antingen lyckats kontrollera det eller känt i tid att det inte kommer gå och åkt hem.Jag har fått ordning på mina problem efter många om och men, genom att ta tag i sånt som bekymrar mig.Jag flyttade hemifrån, jag började jobba, jag gick till doktororn och kollade upp sånt jag var orolig för, jag började träna osv osv. Inget av dethär har hjälpt direkt, men sakta började jag må bättre och sen ungefär ett år tillbaka mår jag helt okej.Det är svårt med panikångest på så många vis, dels för att det kan komma när som helst. Man kan va med sina vänner på en shoppingtur och ha svinkul, pang så mår man svindåligt och dödskänslorna pressar på från alla håll.Dels för att det är väldigt svårt att förklara för någon vad som händer, varför det blir som det blir. Som sagt var har aldrig mina vänner behövt uppleva nå värre ångestanfall vilket jag är så glad för. Min sambo däremot har upplevt det, flera gånger. Det är hemskt att veta att man gör nån man älskar så orolig men samtidigt inte kunna stoppa det.Min sambo ska ha allt beröm man kan få, för han har varit så lugn, så duktig å så förstående dom gånger det har varit som värst.Jag önskar somsagt att jag kunde hjälpa alla, eller åtminstone någon. Man pratar inte om det, men håller sig undan när det är som värst och man skämms. I min vänkrets känner jag 4a st med panikångest problem, ändå pratar vi inte om det.Jag blev erbjuden att äta medicin i början vilket jag sa nej till. Jag har klarat mig utan vilket jag är väldigt glad för. Gör man inte det Ska man absolut prova Kbt och äta medicin. Ta den hjälp som erbjuds, ingen förtjänar å må så dåligt.Det jag vill säga med dethär inlägget är att det går visst att må bättre även om man inte tror det när man mår som sämst. Men tro mig det går visst.Idag har jag rätat ut mig själv och tagit tag i så många saker som jag aldrig trodde jag skulle våga, så när jag har klarat någon av dom sakerna kommer nästa "det går visst" inlägg, och då för nåt jag kan va stolt över.
Kommentarer
Trackback
